Upp till bevis

Så blev det äntligen dags för slutövningen. Många har nog under missionsutbildningen funderat över hur redo vi skulle känna oss för uppgiften, när det väl var dags. I augusti, när de flesta ryckte in, var det fortfarande långt kvar, och de där veckorna i november när slutövningen skulle genomföras kändes långt borta.

Men tiden gick snabbt och nu var det upp till bevis. För många har den senaste veckans övningar bestått i uppvaknande. "Jaså, var det så här det skulle vara?", "Jag trodde jag kunde det här bättre", eller "Vi klarar uppgiften utan problem". Intrycken blev många och insikten om att utbildningen faktiskt fortsätter även i missionsområdet kändes viktig. Vi måste kunna verka med full kapacitet när vi tar över uppgiften från FS17, men samtidigt får vi inte glömma att de vi tar över från har ett halvårs praktiskt tjänstgöring i ryggen. Därför kommer vi att suga åt oss allt vi kan när vi genomför överlämningen från FS17 så att vi inte förlorar viktig kunskap och erfarenhet.

Ett av mina personliga mål både under övningarna här hemma och inför rotationen är att bibehålla känslan av ETT förband. Att inte tänka på oss i egenskap av vilken enhet, grupp eller sektion vi tillhör, utan istället minnas orsaken till att vi är där. Det är jättelätt att säga, men svårare att genomföra i praktiken. Speciellt inledningsvis tror jag att vi kommer att vara fullt upptagna med att försöka sätta oss in i den egna verksamheten först och främst, för att senare kunna lyfta blicken mot övriga enheter.

De jag samverkade med under slutövningen kom från många olika delar av förbandet, allt ifrån våra PO's (Provincial Offices) till sjukvårdspersonal, stödfunktioner/enheter och stab. Det märktes att alla var engagerade i sin uppgift, och eventuell friktion uppstod just i engagemanget kring att göra rätt, inte rädslan för att göra fel. Det blev också en chans att se vad som behöver förbättras och förtydligas, och vad som fungerar riktigt bra.

/Fredrik, G3