Ibland träffar man folk ute på stan, sådär slumpvis som på något vis har en förmåga att fastna i ens hjärta, i ens minne och vara oerhört äkta och levande. Ali är en sådan person. Och detta är hans korta, men väldigt gripande berättelse.Jag träffade Ali när vi, under en patrullering i Mazar-e-Sharif, gjorde en kort rast på juldagen. Han cyklade obekymrat fram till oss som höll vakt som så många barn gör i Afghanistan.
Ali frågade vem jag var, hur länge jag varit i Afghanistan, var jag kommer ifrån och om jag saknade min familj. När han sedan stod tyst ett tag efter att ha fått sina frågor besvarade frågade jag om vem han var.
Ali föddes i utkanten av Mazar-e-Sharif för tolv år sedan och har växt upp under väldigt enkla förhållanden med sin mor, far, och två år äldre bror. Under sina tolv år har han hunnit uppleva mer än vad vi i Sverige är vana vid, men bland hans vänner är detta tyvärr vanligare...
En dag för ca 7 år sedan hade talibanerna kommit hem till hans familj och tvingat ut Alis pappa. De hade sedan avrättat honom framför Ali, hans mor och hans bror.
Det är svårt att beskriva känslan i ord han lämnade efter sig när han oberört cyklade tillbaka samma väg som han kom och lämnade oss kvar i hans land, i hans kvarter. Det är för barnen, sådana som Ali som gör vår vistelse i Afghanistan värt mödan.
För mig, och de som delade ögonblicket kommer denna speciella pojke, Ali, vara med oss och sätta ett ansikte på varför vi alla är här och hjälper det Afghanska folket.
/John Sharifi
Inlägg
9 kommentarer:
Jag tycker att ni är så fantastiska allihopa, även om man är orolig här hemma så är man väldigt stolt. Jag är tacksam över att jag får gå igenom det här med min starka sambo som är nere med er. Vet inte om ni läser kommentarerna ni får men ni ska veta att ni är starka och duktiga som gör en sån osjälvisk handling som det här är.
Massa kärlek till min soldat Wistrand <3
Tack för dagens blogg om Ali. Det är mycket tänkvärt, hur barnen har det i Afghanistan (och i många andra länder också för den delen).
Inget barn ska behöva uppleva det han har gjort! När jag ser barnen här i Sverige och jämför. Vi är så bortskämda och tar trygghet och välfärd för givet. Hoppas att det kan finnas en framtid för Ali, där han kan känna sej trygg och att han får gå i skolan och sedan lära sej ett yrke.
Det känns bra att läsa varje dag vad ni gör, man glömmer oron. Det ni gör är meningsfullt, det förstår jag ännu bättre nu. Och jag kan föra vidare detta....många människor förstår inte vad Sverige gör i Afghanistan och det känns tungt att höra kritik, när man vet att ni gör en stor insats.
Tidningarna här hemma är dåliga på att rapportera bra saker som ni gör, tyvärr.....
Tack än en gång för en bra Anhörigblogg!!
Hälsar en mamma som har en son i skyttekompaniet!
Fick höra om killen Ali för några dagar sedan och som numera även kommer att finnas på min näthinna innan jag somnar. Jag ska be en bön för honom och hans anhöriga och alla andra som lever i en liknande situation. Måtte vi någon gång få ett slut på allt lidande i världen!
Väldigt gripande berättelse om Ali! Mycket bra skrivet också, det går direkt in i hjärtat. Skriv mer, John! :-)
Min son kom från Mazar i december (FS 17). Jag går fortfrande in och läser inlägg och levnadsberättelser som FS 18 gör. Jag förundras över hur starka och levnadsglada våra soldater är i Afghanistan. Ni har ett av de mest farligaste jobb som finns och ändå har förmågan att ge mig insikt i vad ni jobbar med i Mazar. TACK för ert angagemang för oss i Sverige. TACK för den insats ni gör för alla människor i Afghanistan.
Jag får gåshud. Tack för att ni bloggar om ert fantastiska arbete ni gör. Ni är guld.
/She
Annelie,
Tack för dina böner och dina tankar.
Jag kan inte mer än hålla med dig om att få slut på lidande. Även om det ibland känns omöjligt. Pojkar som Ali är ett bevis på att det trots all misär finns hopp.
Tack för allt stöd som vi får från anhöriga och okända. Det betyder allt för oss.
// John Sharifi
John
Så länge det finns eldsjälar som ni finns det alltid hopp! Ni finns alla med i min bön varje kväll. Jag vet i mitt innersta att ni gör skillnad. Det räcker för mig! Min man Jocke på PL 81 hälsar....!
Martin B.
Skönt att få hem dig efter din insats. 3 månader i landet "Långt borta". Nu väntar en sen julafton i Skåne/Halland.
Skicka en kommentar